Personakt

Nils Eriksson Huss

Bonde.

Född:1560 Omkring 1)
Död:Hussjö By Hässjö (Y) 2)

Barn med Tekla Nilsdotter Röök (1550 - )

Barn:
Olof Nilsson Huss (1583 - 1656)
Jon Nilsson Huss (1590 - 1670)
Erik Nikolaus Huss (1590 - 1669)
Hans Nilsson Huss

Noteringar

Nils Ersson och hans hustru Tekla Nilsdotter Röök var alltså bönder och bodde på Hussjö-gård i Hässjö socken , Ljustorps pastorat. De var nog ganska välbärgade eftersom de hade råd att sända sina tre söner till Uppsala universitet.

Den äldsta kända i Huss-släkten är Nils Ersson Tekla på Hussjö-gård i Hässjö socken. Han skickade sina söner till Uppsala universitet, där de skrevs in som följer:

1614 22 Mars, Ericus Nicolai Medelpadius
1615 11 Dec. Olaus Nicolai Medelpadius
1623 Mars Jonas Nicolai Medelpadius


Släktnamnet tycks de ha tagit från gården, men det har diskuterats hur de uttalas Huss eller Hus. De kan vara Huss om man tittar på sonen Johannes namn Hossius men i en mantalslängd på 1640-talet i Torp skrevs Ericus namn som Huus och han har själv undertecknat det. Och 1727 har Magnus Huss undertecknat ett rådhusprotokoll med Huus.

Ett frågetecken till har varit varifrån tillnamnet Tekla eller Talo kom, 1923 skrevs det att hans ursprung leder till Finland, där Talo är det finska namnet för hus, 1959 hittade man skriftligt bevis på namnet. Det var hans hustru som hette Tekla eller Talo Nilsdotter . Man hittade också till slut en stamtavla över Huss släkten där skrevs: Nils Ersson, af finsk härkomst gift med Tekla Röksdotter. Slutsatsen blev att Nils Ersson var gift med Tekla Nilsdotter Röök.

Hussar

Bonden Nils Ersson i Hässjö i Medelpad var född omkring 1560. Han brukade Hussjö gård tillsammans med sin hustru Tekla Nilsdotter Röök. De tre sönerna Erik, Olof och Jonas synes alla ha fått studera i Uppsala.

Erik skulle bli präst. I begynnelsen av 1600-talet började framför allt teologerna att skapa sig släktnamn, ofta efter födelseorten. Erik Nilsson från Hussjö hette till att börja med Medelpadius, men för att särskilja sig från andra studenter från landskapet övergick han till att kalla sig Hussius, vilket senare förkortades till Huss. Det var denne Erik som gifte sig med fader Mårtens barnbarn Märta Stigzelia och som är stamfar till den stora norrländska släkten Huss. År 1637 blev han kyrkoherde i Torps socken i Medelpad.

År 1926 bildades Släktföreningen Huss. Släktmöte brukar hållas vart tredje år; pingsten 2001 för första gången i Skåne, där man förlagt årsmöte och festligheter till Svaneholms slott. Föreningen ger ut tidskriften VI HUSSAR med 1 till 2 nummer per år och har också låtit tillverka ett släktemblem (se ovan). Dessutom har man publicerat böckerna VI HUSSAR 1614-1964 av Arvid Huss och VI HUSSAR II år 2001 av Gunnar M Huss m fl. Föreningen har ett eget släktarkiv med bland annat BESKRIFNING AF HUSSISKA SLÄGTEN av 7 februari 1754, författad av prosten Johan Huss. Bland samlingarna finns dessutom tre unika stamträd från sjutton- och artonhundratalen. Ett av dessa är ”av okänd härkomst och fem meters längd” enligt Arvid Huss. Föreningen äger också en omfattande fotosamling.

I släktförteckningen av år 2001 över levande och döda upptas totalt 1 584 personer. Siffrorna avser dock i huvudsak män och deras barn, inte barn efter kvinnor Huss. Fram till 1996 tillämpade föreningen ett agnatiskt släktbegrepp. Detta år beslöt man att övergå till det kognatiska släktbegreppet, d v s att likställa blodsband på mans- och kvinnosidan.

Konsekvensen av den äldre tillämpningen är att det finns en mängd för föreningen okända ättlingar till kvinnor födda Huss. Det är en ödets ironi att släktens mest kända män härstammar från en kvinna född Huss, nämligen min ana Margareta Huss, som i sitt första gifte med Hans Wisslander bl a fick dottern Anna-Lisa. Denna dotter gifte sig med Måns Mikaelsson från Storboda och fick med honom tre söner, Mikael med tillnamnet Månsson samt Måns och Johan, som båda antog mormoderns efternamn Huss. Måns ändrade senare också sitt förnamn och skrev sig Magnus.

Måns Månsson (1755-1797) blev alltså Magnus Huss, för eftervärlden känd som Vild-Hussen. Det var han som som ändrade Indalsälvens lopp, tömde Ragundasjön i södra Jämtland och gav upphov till Döda fallet.

Tanken att göra Indalsälven farbar var inte ny. Ända sedan Jämtland blev svenskt vid freden i Brömsebro hade man diskuterat frågan. Initiativ hade tagits både på central och regional nivå men man hade inte lyckats komma överens om vad som i praktiken kunde göras. Även Ragundaborna klagade på sakernas tillstånd och skyllde sin fattigdom på Storforsen som utgjorde ett oöverstigligt hinder både för laxens väg uppströms och det jämtländska virkets väg utför älven. En grusås benämnd Remmen tvingade älven till en omväg och utför ett bergsstup. Det vattenfall som där bildats var Sveriges största, över 1 kilometer långt och med en fallhöjd på 38 meter.

Magnus Huss åtog sig uppgiften att tämja Storforsen. Han ledde vattnet från en bäck till Remmens krön och därifrån fick det rinna ner i en annan bäckfåra som fanns söder om åsen. Bäcken grävde sig ner genom sandlagren och gjorde själv det mesta arbetet och till sist var åsen genombruten av en kanal som man försedde med dammlucka. Magnus Huss hade givetvis inte planerat att tömma Ragundasjön, men vårfloden kom ovanligt tidigt det året efter en mycket snörik vinter och vattenståndet blev ovanligt högt. Sjöns vatten trängde med stor kraft in i den nya kanalen och på kvällen den 6 juni 1796 tog "Skandinaviens största naturkatastrof i modern tid" sin början. I Ragunda sov man och visste inte vad som hände medan hela den väldiga älven bröt sig igenom åsen och sjön tömdes. Storforsen tystnade och med dån och brak gick flodvågen ner genom dalen, skövlande allt i sin väg.

Kvarnberget ovanför fallet har fått sitt namn efter en kvarn, som stannade den kvällen på grund av vattenbrist och sålunda bar ett första bud om katastrofen. Det stora deltat vid Indalsälvens mynning blev än större och helt omskapat. Märkligt nog spilldes inga människoliv. Då Ragundaborna vaknade till en ny dag den 7 juni 1796 var deras sjö en svart gyttjebotten, i vars mitt älven grävde sig en ny fåra och så småningom bildade en ny fors, Hammarforsen. Storforsen hade tystnat.

Huss fick ensam skulden för det som hänt och utsattes för hån och förtal i diverse tryckalster. Det tog lång tid innan någon ville vidgå att han faktiskt förmått älven att ändra riktning och att problemet med Storforsen inte längre fanns. Senare uppstod ägotvister om den nya, bördiga mark som varit sjöbotten och några av tvisterna var färdigdömda först efter hundra år.

I sin hemsocken Torp var Huss dock inte betraktad som omdömeslös äventyrare. Där var han en betrodd och aktad affärsman som 1797 var med om att starta järnbruk i Torpshammar. Samma år drunknade han vid en båtfärd på Indalsälven. Han ligger begravd på Lidens kyrkogård.

Brodern Johan Månsson Huss (1761-1834) blev efter ett antal år i kyrkans tjänst i Stockholm kyrkoherde i Torp 1805 och med tiden kontraktsprost. Han fick efter Vild-Hussens död överta dennes hälftendel i Torpshammars järnbruk. Hans hustru Cajsa-Lena var dotter till härnösandslektorn Per Hellzén, grundläggare till Vivstavarv. (Om brevväxlingen mellan henne och den jämnåriga styvmodern Cajsa-Greta Svedbom skriver Lotten Dahlgren i ”Norrländska släktprofiler”.)) Johan Huss och hans hustru fick 11 barn.

Det var denne Johan som grundade Johannisberg, släktens nya stamgods. Året 1829 hade han för det stora hemmanets skötsel 14 drängar, deras barnrika familjer därtill samt 7 pigor och han brukade ”brännvinspanna om 40 kannrum”. Då Oscar II 1873 gjorde sin Eriksgata genom Norrland, övernattade han på Johannisberg.

Magnus Huss (1807-1890) var prostparets fjärde barn. Han inskrevs vid Uppsala universitet hösten 1824. Där blev han fil.mag. 1829 med botanik som huvudämne, men redan tidigare hade han bestämt sig för att bli läkare. Han blev med.kand. 1832 och underläkare vid Serafimerlasarettet 1834. Året därpå promoverades han till med.dr. Han publicerade sig flitigt. Konvalescensen efter en svår fläcktyfus begagnade han till en nästan tvåårig studieresa på kontinenten. Han sökte upp och lyssnade på många av den tidens vetenskapliga storheter. Vid hemkomsten 1839 förordnades han till bitr. överläkare för en klinik på Serafimerlasarettet och 1840 som överläkare för hela den medicinska avdelningen. Kort tid därefter blev han e.o. professor vid Karolinska Institutet.

Huss studerade länge alkoholmissbruket och dess följdsjukdomar. Ett föredrag som han höll om superiet år 1851 bidrog i inte ringa mån till att husbehovsbränningen slutgiltigt avskaffades av 1855 års riksdag. Han angrep också hanteringen av psykiskt sjuka i en protestskrift 1851. Främst i skottlinjen låg Danviks hospital, grundat redan på Gustav Vasas tid, där man utan åtskillnad samlade "dårar, åldringar, hittebarn och vanliga sjuka". Direktionen hotade med åtal, men Huss fick framgång med sin aktion. Redan 1852 beviljade riksdagen medel till ett statligt sinnessjukhus i Stockholm (Konradsberg). Dessutom medverkade Huss i utformningen av lasarettslagen och han startade också en insamling till ett sjukhus för fattiga barn, kallat Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn. 1860 uppsöktes han av en förmögen affärsman som ”under förlidna år gjort fördelaktiga affärer och önskar giva någon summa till någon allmän barmhärtighetsinrättning”. Mannen donerade 10.000 riksdaler, ett belopp som blev grundplåten till en omfattande insamling för att skapa ett hem för obemedlade obotligt sjuka. Sjukhemmet invigdes 1867. År 1860 blev Huss ordförande i Sundhetskollegium och därmed ledare för medicinalväsendet. Samma år blev han generaldirektör.

Redan som ung var Magnus Huss kallad som läkare till Karl XIV Johan liksom också vid hans sista sjukdom och vid hans dödsbädd 1844. Han anlitades också som läkare av andra medlemmar av kungahuset och Oscar I tog honom med på en utlandsresa 1852.

Magnus Huss gifte sig med Lotten Bergenstråhle, dotter till landshövdingen Bergenstråhle. Hon hade tidigare varit gift Banér och var änka. Från det första äktenskapet hade hon en dotter som avled i difteri vid 14 års ålder. Makarnas enda gemensamma barn Magnus skadades mycket svårt vid kälkåkning i Lantmäteribacken i Stockholm när han var fem år. Han blev aldrig återställd. 1866 flyttade familjen till Östergötland och Huss upphörde då med sin omfattande praktik. Sonen avled 1875. Efter hans död flyttade makarna till Kvistrum i Kalmar län men återvände 1883 till Stockholm. Magnus Huss dog 1890. Jordfästningen skedde i närvaro av kung Oscar och prins Carl. Hustrun avled 1891.

År 1857 hade Oscar I förlänat Magnus Huss ärftligt adelskap. Därav följde att han deltog i de två sista ståndsriksdagarna. Han blev föremål för ett stort antal in- och utländska utmärkelser. Vetenskapsakademien lät två år efter hans död prägla en medalj över sin mångårige ledamot och forne preses och Läkarsällskapet har låtit hugga in hans bild i porten till sitt hus på Klara Östra Kyrkogata – i den högra lilla anfangstenen till portvalvet.

Carl Fredrik Huss (1811-1897) var prostfamiljens sjätte barn. Han övertog Johannisberg efter fadern och lade nya marker till gården, som till sist blev Medelpads största jordagods. År 1847 köpte han in sig i Torpshammars bruk. Bruket såldes omkring 1870. Till sin familj uppförde han en större byggnad på Johannisberg, Stenhuset, senare kallat Hussborg. År 1914 donerade hans dotter Carin Berg Hussborg till Hushållningssällskapet, som där startade lantmannaskola. Det nutida Hussborgs Herrgård AB drivs som konferens- och golfhotell.

Källor och litteratur:
Huss Arvid: Vi Hussar
Huss Gunnar m fl: Vi Hussar II


Källor

1)Anders Hast
  
2)Jan Erenius